Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 90
Vivianne, 58 år.
Jag är inte rädd för döden.
Det är inte den som oroar mig.
Det jag fruktar är att bli kvar för länge – att långsamt förlora
mig själv i en kropp som inte längre bär, att bli beroende, att
tyna bort, att till slut vila tungt i livet hos dem jag älskar mest.
Jag önskar mig inte ett utdraget slut. Jag önskar mig nåd.
Ett slut som kommer tillräckligt varsamt för att skona,
men inte så hastigt att jag inte hinner säga farväl. För jag
vill hinna. Säga hejdå. Se dem en sista gång och låta kärleken
få ett avslut.
Döden skrämmer mig inte.
Det är att möta den oförberedd som gör det.
Tina, 59 år.
Döden. Det är ett ord som får allt att stanna upp ett ögonblick.
Jag föredrar att fokusera på livet så jag kallar det i stället ”
slutet på livet”. För som någon klok person sa: ”En dag ska vi
dö men alla andra dagar lever vi”.
För mig, som lever med en kronisk och obotlig sjukdom, så är
livet och dess innehåll det viktigaste jag har. Jag blir påmind
om livet varje dag jag vaknar, varje gång jag tar min medicin
som förhoppningsvis lurar döden ännu en dag. För jag har
också ett val, precis som alla andra, att välja livet, varje dag.
Döden är närvarande varje gång jag tänker på dem som
lämnat jorden före mig. Foton i hemmet gör att jag minns
mina nära och kära med värme och jag tycker om att kunna
skänka dem en tanke eller ett ord närhelst jag känner för
det. För fastän de inte finns där längre så betyder de fortsatt
väldigt mycket för mig. Allt vi hade tillsammans, alla minnen
jag har kvar.
