Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 9
Lena, 64 år.
Jag är inte rädd för att dö längre.
Inte sedan den dag då jag förlorade min son Henrik. Han var
bara 27 år gammal. En ålder då livet egentligen precis ska
börja på riktigt. När drömmar fortfarande växer och framtiden
känns oändlig. När en förälder tror att det fortfarande finns så
mycket tid.
När han försvann förändrades allt.
”
Den största rädslan en människa kan bära är kanske att förlora sitt barn och när den rädslan blir verklighet händer något
inom en. Något går sönder, men något annat förändras också.
Perspektivet på livet blir annorlunda.
Saker som en gång kändes viktiga blir små. Rädslan
för det som en gång kändes skrämmande bleknar.
Jag är inte rädd för döden längre. Inte för att jag vill lämna
livet, utan för att döden inte längre känns lika okänd. En del
av mitt hjärta finns redan på andra sidan, hos min son.
Sorgen finns där varje dag. Den går inte över, men den förändras
med tiden. Den blir en del av mig, en del av den kärlek jag
alltid kommer bära för honom.
Kanske är det just kärleken som gör att rädslan försvinner.
För kärleken mellan en förälder och ett barn försvinner
aldrig. Den lever vidare, oavsett var vi befinner oss. Jag lever
fortfarande här på jorden, men jag bär honom alltid med
mig i mitt hjärta.
