Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 88
Ann-Kristin, 42 år.
Jag är egentligen inte rädd för att dö.
Det är något annat som håller mig vaken. Något som är
svårare att sätta ord på, för det handlar inte om mig – det
handlar om dem. Om de ansikten jag älskar mer än något
annat i det här livet. Mina barn.
Rädslan ser ut så här: att inte få se dem växa upp. Att missa
de stora milstolparna – men kanske ännu mer de små.
Det första kärlekssorgsna. En examen. Ett samtal på trappan
sent en kväll när något har gått sönder och de behöver att
någon lyssnar. Skrattet runt ett middagsbord, det där skrattet
som kan ta över hela kroppen och göra att man inte kan
andas.
Jag vill finnas där. Inte bara för att trösta – utan för att fira,
för att se, för att vittna om vilka de blir. Ibland förvandlas
saknaden till ilska. En ren, het ilska som inte riktigt har
någonstans att ta vägen. Det är orättvist. Det vore orättvist.
Och jag tillåter mig att känna det, för att förneka det vore att
förneka hur mycket de betyder.
Men sedan lägger sig ilskan, som vågor alltid lägger sig till
slut, och under den finns något mjukare. En tro. Kanske inte
religiös, men ändå envis och levande – att de kommer att bli
bra. Att de redan är på väg att bli de människor jag hoppas på.
Fina. Ödmjuka. Nyfikna på världen och på andra människor.
Den tron är inte naiv. Den är byggd av allt jag sett hos dem
hittills – i hur de behandlar andra, i de frågor de ställer, i hur
de reser sig när de faller. Jag vet inte hur mycket tid jag har. Det
vet ingen av oss. Men jag har bestämt mig för att låta kärleken
vara större än rädslan, och hoppet vara större än ilskan.
Och om de en dag läser det här: ni behöver mig inte för att
klara er. Men ni behöver veta att jag ville vara där. Varje steg på
vägen. Det vill jag att ni vet.
