Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 86
Tina, 41 år.
Jag har alltid tänkt att döden och ålderdom är naturligt.
En del av hur tiden har sin gång.
Tills jag 36 år gammal får höra orden: ”du har utom rimligt
tvivel trippelnegativ bröstcancer: vi beklagar. Vi ska göra allt
vi kan…”
Jag visste att jag inte är odödlig. Jag har varit våghalsig.
Hoppat bungyjump. Tagit risker. Vågat och fått bli två
personers förälder. Vågat säga ja till att vara fru.
Pushat. Testat. Levt.
För det ska man ju. Leva så mycket man kan.
Jag hade bara aldrig föreställt mig att jag skulle behöva se
min dödlighet på så nära håll och särskilt inte som ”ung”.
Men cancer struntar i dina planer. Din karriär. Hur många
barn du har. Eller inte har. Eller om du ens är ett barn...
Den skiter högaktningsfullt i dina drömmar.
Den sveper obarmhärtigt in och bara tar.
Din själ, din lust och förmodligen allt ditt kroppshår.
Din kropp bryts ned. Din ork, energi och glädje. Den slukar
och maler ner. Sprider skräck och rädsla i alla den berör.
Och det spelar ingen roll vad du vill. Den härjar på. När hela
din spegelbild porträtterar döden. När människor omkring
knappt klarar se på dig, för att det lilla som finns kvar inte
känns levande.
Jag var nära att förlora livet. Men jag är fortfarande här.
Tack vare sjukvården.
Det gick. Trots att jag knappt själv ens en stund kunde
