Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 80
Tina, 55 år.
Döden är lika oundviklig som livet själv.
Det är bara så det är.
Men just därför får vi inte glömma att faktiskt leva medan vi
kan – leva på våra egna villkor, efter våra egna tankar, drömmar
och önskningar. Andras regler för hur vi borde vara, se ut eller
leva får aldrig bli viktigare än våra egna. Det är mitt hem, mitt
liv, mina val. Det är det som måste vara viktigast för mig.
En dag kommer döden till mig också. Jag vet inte när, jag vet
bara att den kommer.
När mamma gick bort för några år sedan började jag tänka
mer på min egen död, inte för att jag är rädd men jag började
fundera över vad jag gjort i livet, vad som blivit som jag tänkt
och vad som format mig. Och jag tänkte att jag behövde en
plan – för mina söners skull. Hur kan jag göra det lättare för
dem den dag då jag inte längre finns? Hur kan jag lämna
ordning, trygghet och kärlek efter mig och inte den röran vi
syskon fick ta hand om efter mamma.
Mitt liv har aldrig varit enkelt. Barndomen var tuff och valet
av pappa till mina barn blev kanske inte det bästa. Jag tänker
inte gå in mer på det men jag har kämpat och ändå lyckats få
ett rätt bra liv. Jag tror att det är just det som gjort mig stark
och det som gett mig orken att fortsätta leva.
När jag tänker på min egen död ser jag den inte som något
stort drama jag känner ingen oro eller rädsla. Jag tror att bara
ett fåtal kommer till min begravning, men det gör faktiskt
inget. Det viktiga är inte hur många som står där i slutet, utan
hur jag levt under tiden. Så länge jag vet att jag gjort mitt
bästa, så räcker det.
Mina söner har alltid varit det viktigaste i mitt liv.
Och djuren – alltid djuren. Jag har burit en kärlek till dem som
