Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 75
Och någonstans där känns döden inte lika skrämmande.
Mer som en del av helheten.
Carina, 62 år.
Döden är alltid ett andetag ifrån oss alla.
Det är viktigt att våga tänka och prata om hur jag vill ha det
inför döden. Jag var 18 år när jag skrev hur jag ville ha det
på min begravning . Det kändes viktigt för mig att mina
anhöriga inte skulle famla i mörker. Den har reviderats lite ett
par gånger när det bränt till i livet och man funderar djupare på
död och döendet. Men min tröst är att jag hoppas Jesus möter
mig och välkomnar mig in i ”nästa liv” eller dimension.
Det är bara kroppen som läggs i jord min själ lever vidare nån
annanstans. Hur, är det ingen som vet. Det är nog det som
är lite läskigt, att inte få ha koll på det. Det som gör ont och
kan vara skräckinjagande är att jag en dag ska lämna mina
anhöriga i sorg och jag inte kan vara där och kan trösta.
Ibland undrar jag om man kan se från den dimensionen man
kommer i om mina anhöriga har det bra, kan jag ha ett finger
med i spelet och hinta och vägleda? För mig skulle det vara
trygghet.
”
Jag tänker ofta att en dag ska man dö men det är också viktigt
att i samma andetag säga:
Men alla dom andra dagarna ska jag leva.
Hitta guldkorn i livet varje dag, för dom finns . Vi måste bara
lära oss se dom.
