Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 74
Julius, 33 år.
Att låta livet och döden få plats.
Jag ser inte döden som motsatsen till livet.
Jag ser den som en del av det.
Det är inget jag alltid har tänkt på, men med tiden har det
blivit tydligare för mig. Vi lever ofta som om döden är något
långt bort, något vi inte riktigt behöver förhålla oss till.
Men den finns där hela tiden, som en del av allt.
Och på något sätt gör det livet mer på riktigt.
För mig handlar det inte om att vara rädd eller inte rädd.
Det handlar mer om att acceptera att allt har sin tid. Att saker
börjar, förändras och till slut tar slut. Precis som det ska vara.
När jag tänker på döden känner jag inte bara sorg.
Jag känner också ett lugn.
Ett lugn i att jag inte behöver kontrollera allt. Att livet inte
måste vara perfekt. Att det räcker att vara närvarande i det
som är.
Jag försöker leva på ett sätt där jag finns där för andra
människor. Att ge dem förutsättningar och stötta när det
behövs.
Samtidigt accepterar jag att alla har sitt eget ansvar och
sin egen väg. Jag kan inte göra allt åt någon annan, och det
behöver jag inte heller.
Kanske är det just för att livet inte varar för alltid som det blir
värdefullt.
Att små saker betyder mer.
Att relationer betyder mer.
Jag tror inte att jag behöver förstå allt.
Jag tror att det räcker att vara i det.
