Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 71
Amna, 31 år.
Det är någon kusligt med just ordet döden. Första gången jag
kom i kontakt med döden på väldigt nära håll var när jag var
kring 18–19 år. Jag var rädd. Rädd för att dö själv.
Det är något med döden som gör att jag känner så. Att inte ha
kontroll över när det inträffar, att inte få bestämma över när
livet ska ta slut. På ett annat sätt är det också en liten lättnad.
Hur hög hade dödsångesten varit om du vet datumet på din
bortgång?
Jag arbetade inom vården i några år när jag var strax över 20.
Jag har sett människor ligga på dödsbädden och invänta
döden. Det är tragiskt oavsett vilken anledning man ligger
där. Att få rå om en människa som väntar på sin tur är fint,
vackert men också skräckinjagande och ångestfyllt.
Varför är det så jobbigt att prata om för mig? Jag tror att ovissheten om vad som kommer efter är betungande. Jag tror att
friheten att få bestämma över sin egen kropp tas ifrån en.
Man vill inte missa sina barns uppväxt, man vill inte missa
livet och allt man inte hunnit göra. Ångesten av att ångra
något när tiden är inne eller att bli sjuk och inte hinna med
det man vill skapar också en slags stress.
Jag avundas de som lever livet fullt ut, gör det man vill och
känner för. Det människor som inte är rädda för att dö och
som inte blir paralyserade av skräck när någon avlidit. Vilken
känsla att inte känna sig begränsade eller rädda för döden.
Men summan av alla mina reflektioner är nog ovissheten
och känslan att inte kunna styra sitt liv. När min tid är inne,
ska jag då bara ligga där i jorden medan livet utanför döden
fortfarande händer?
