Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 67
Jeanette, 54 år.
Nu gick det lättare att mota bort mörka tankar och fokusera
på möjligheter.
Det krävdes två operationer, intensiva behandlingar efteråt
och 5 år av förebyggande starka mediciner. Men jag är kvar.
Ärrad och tilltufsad, men cancerfri. En krigare, fast besluten
att leva.
Nu är det jag som undrar om jag var en bra skådespelerska
eller om jag inte bryr mig så mycket. Jag lät de göra vad de
behövde med min kropp utan att känna efter så mycket.
Kanske var det mitt sätt att klara av det. Tog mig igenom allt
med ett leende, tacksam för den fina vård jag fick och alla fina
människor som tog hand om mig.
Har jag haft cancer? Det dör man av. Jag är ju inte död.
Har jag verkligen varit inne i cancerkarusellen? Den frågan
kommer över mig ibland. Det känns overkligt. Tänker jag
tillbaka, känns det mer som något jag sett på film. Inte något
jag varit med om själv.
Jag känner för de som hanterar cancerbesked. Och tänker att
det måste vara svårt att gå igenom. Sen klickar det in att jag ju
också varit igenom det. Och då känns det så overkligt igen.
Jag är mer sparsam nu. Det tog ett tag innan jag förstod varför.
Vill samla en buffert till barnen ifall något händer i framtiden
så barnen behöver leva utan mig. Och på så sätt ändå finnas
där för dem, post mortem.
Känner att jag står starkare i livet. Vad som än slängs på mig
tar jag det med ro. Vad kan väl vara svårare att ta sig igenom,
än orden: du har cancer?
