Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 59
Jenny, 49 år.
Vi fick aldrig säga det sista.
Min mamma. En mångfasetterad person som hade svårt
att prata om känslor. Ändå så kärleksfull och omtänksam i
sina handlingar. Hon älskade verkligen mig och jag henne.
När pappa dog blev jag och min familj hennes extra stöd i
tillvaron. Vi hjälpte henne att göra om huset till sitt så att hon
kunde bo kvar. Mitt föräldrahem. Något som mamma och
pappa arbetat hårt för att kunna köpa. För att de ville att deras
barn skulle få växa upp någon annanstans, än i ett lägenhetsområde. Huset och området var en idyll, med många barn
i området. Jag minns sommarkvällarna med aktiviteter,
kurragömma, badminton och vintrarna med pulka, skidor
och skridskor. Den tiden är nu härliga minnen hos mig.
Mamma blev sjuk. På ett svårt sätt. Det kom smygandes och
märktes genom att hon inte hittade orden, hade svårt för att
hantera mobilen och slutade laga mat till sig själv. Hon såg
syner. Ringde mig på jobbet och berättade att ryssarna jagade
henne och att någon stulit hennes bil. Det enda jag ville var
att hon skulle få hjälp. Tog med henne till sjukhuset för att
utesluta hjärntumör. Efter det blev hon misstänksam mot
mig.
Jag kände att mammas sjukdom blev för mycket ansvar för
mig. Jag valde att be min syster om hjälp. Mamma och hon
hade inte haft någon kontakt på flera år. Min syster förändrades
efter pappas död. Hon hanterade sorgen över pappa genom
att ta ut det mot mamma. Hon betedde sig hemskt mot
henne. Jag trodde hon hade förändrats. Ville mammas bästa.
Att vi tillsammans skulle kunna hjälpa henne. Klara av att
samarbeta.
Det är ett beslut jag ångrar. Min syster vände mamma mot
mig. Hon sådde en klyfta mellan oss. Mamma förändrades
mer och mer. Blev en helt annan person. Eftersom jag var den
som tagit med henne till sjukvården, blev hon rädd för mig.
Min familj som alltid fått vara så nära henne, fick plötsligt
