Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 57
Ia, 67 år.
Jag blev änka för fem år sedan när min man gick bort efter
flera års cancersjukdom. Vi har/hade båda en mycket pragmatisk syn på döden, även långt innan han blev sjuk.
Vi tyckte båda att det viktiga är att ta hand om varandra och
andra medan vi ännu lever. Vad som händer efteråt med
begravning, etc är helt ointressant. ”Gör det som gör er efterlevande glada, ha en stor fest om ni vill. Donera mina organ
till sjuka och forskning, resten kan ni kasta på soptippen”.
Jag har fortfarande den synen och är inte ett dugg rädd för
att dö.
Det som dock är viktigt är att ordna det ekonomiska med
testamenten och försäkringar så den efterlevande inte får
sådana problem i onödan. Det räcker med den stora sorg
som man känner över att förlora en kär person.
