Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 53
både för den som sörjer och för oss själva.
varför blir det ofta så svårt?
• Vi vet inte vad vi ska säga.
• Vi blir rädda för den sörjandes känslor.
• Vi försöker trösta eller komma med lösningar.
• Vi ger råd när den sörjande egentligen behöver bli
lyssnad på.
• Vi byter samtalsämne.
• Vi undviker att prata om döden och ofta också att säga
den avlidnas namn.
• Vi börjar prata om våra egna förluster.
Det är mänskliga reaktioner. Men de får ibland en oväntad
konsekvens.
Den som sörjer kan börja känna att det inte finns plats för
sorgen.
För att inte belasta andra börjar många hålla ihop. De
svarar att det är bra fast det egentligen inte är det. De ler när
de egentligen vill gråta. Sakta men säkert lär de sig att bära
sorgen på egen hand.
Samtidigt är det just motsatsen de flesta längtar efter.
Att någon vågar stanna kvar.
Att någon lyssnar.
Undvik att säga: ”Jag vet hur det känns.” Vi kan känna igen oss
i delar av någon annans sorg, men vi kan aldrig fullt ut veta
hur just den människan upplever sin förlust. Försök därför
att lyssna mer än du jämför.
I all välmening försöker vi ofta trösta den som sörjer. Vi säger
saker som: ”Livet går vidare.” ”Tiden läker alla sår.” ”Hon har
det bättre nu.” ”Du måste vara stark.”
Men när sorgen är som störst kan sådana ord landa som
en känsla av att den egna upplevelsen inte riktigt får plats.
Den som sörjer behöver sällan fler förklaringar eller lösningar.
