Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 45
och beroende på relationen man hade med personen så kan
den se olika ut. Farfar var en otroligt glad person som jag vet
inte skulle vilja se mig ledsen, utan istället blev mitt sorgearbete att fortsätta leva och skapa ett liv för mig som skulle
göra honom stolt.
Agnetha, 67 år.
”
I den bästa av världar , så dör man i turordning. Men det är
inte alltid så. Det kan komma sjukdom och olyckor emellan.
Man vet aldrig var och när det drabbar, men helt klart är
att ingen kommer undan. Alla ska vi dö, förr eller senare.
Min mamma dog alldeles för tidigt, blott 59 är.
Varje år som jag lever ett år längre firar
jag med champagne och lite fest.
Min önskan är att jag slipper se mina barn och barnbarn gå
bort innan mig, men man vet ju aldrig...
Jag är inte rädd för att dö. Jag har sagt farväl till många på
deras dödsbäddar och det har varit väldigt lugnt och fridfullt.
Det viktigaste för mig är att tala om för dem att de betytt mycket
för mig och de runt om dem. Att de gjort ett avtryck som
kommer att fortplantas i generationer framåt. En del bra goda
exempel andra bra varnande exempel. Att få frid och kärlek på
sitt yttersta ger lugn och sinnesro.
