Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 44
Ebba, 27 år.
Jag har alltid känt en trygghet i att jag kommer få träffa de
jag älskar mest igen, på platsen dit jag ska komma när livet
runnit ur mig. När jag ligger för döden och i stunden när min
själ lämnar min kropp kommer min familj se ner på mig,
sträcka ut sina händer och säga att “detta är drömmen”, livet
jag hittills levt. En annan verklighet kommer ta sin början och
på något sätt kommer jag återförenas med de personer som
betytt mest för mig.
Jag har alltid känt att mina morföräldrar vakar över mig. Det
finns ett tomrum som det andliga kan fylla och jag har alltid
känt att något är där. Är det något gudomligt vet jag inte, men
jag har alltid känt det som en kombination av något större
och närvaron från familjemedlemmar som gått bort. Många
gånger i mitt liv har jag känt mig isolerad och bortvald från
omvärlden, men jag har alltid känt att något annat finns hos
mig. Det har tröstat mig mycket, men jag har känt närvaron
även när jag mått bra och känt ett sammanhang med andra
människor. Det är en konstant närvaro av något och det är
denna känsla som gjort att jag aldrig varit rädd för döden, för
det är bara som en sanning för mig att livet kommer fortsätta
när vi gått bort.
Den svåraste sorgen jag gått igenom var bortgången av min
farfar. Om det är för att hans gener finns i mig, att jag vill se
hans drag i mitt ansikte eller att han fortfarande finns i mina
tankar varje dag, så känner jag honom hos mig. Tomrummet
från hans fysiska närvaro känns på högtider och släktträffar,
men hans andliga närvaro finns hos mig hela tiden. Och när
jag tappar bort något tänker jag att det är farfar som busar
med mig.
Vad jag lärt mig om sorg är att den alltid kommer vara lika
stor, men att livet runt den kommer bli större. Sorgen
kommer fortfarande göra lika ont, men den kommer inte
ta samma plats, och det är okej. Kärleken till personen
definieras inte över hur lång tid man sitter i förlamande sorg
över deras bortgång. Sorgearbetet kan ta många olika former
