Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 40
Rolf, 51 år.
När man är mitt i livet 51 år gammal så känns slutet på livet
väldigt långt borta. Speciellt när min fru och jag precis byggt
ett fritidshus vid havet vid Sveriges längsta sandstrand med
underbara solnedgångar. Allt såg så bra ut. Trevligt jobb och
en underbar hustru.
Men så skulle jag på en rutinundersökning för hjärtat där det
togs blodprover och jag åkte därifrån och tänkte inte mer på
detta. Men så ringer telefonen och provtagaren undrar om jag
kunde komma tillbaka och göra om ett prov. Jag åkte tillbaka
och tog ett nytt blodprov, jag frågade då om de skickade provet
med vanlig transport, men svaret överraskade de skickade ett
separat bud men jag tänkte inte mer på detta.
Nästa dag var jag på centralstationen då ringde det i mobiltelefonen. Det var från någon jag aldrig hört talas om.
Det var en trevlig sköterska från en avdelning som heter
Hematologen på sjukhuset. De frågade mig om jag kunde
komma dit. Jag svarade att det går bra och undrade vilken
månad de skulle kalla mig. De frågade om jag kunde komma
samma dag och när jag kunde komma. Jag var där 30 minuter
senare. Och resan började.
Väl på sjukhuset så gick jag fram till kassan och skulle självklart betala för mig, men de sa att jag inte behövde då jag
redan var inskriven. Det lät ju billigt och bra. Men jag förstod
inte vad det handlade om, men jag fick göra ryggmärgsprov
och blodprover mm. Till min förvåning fick jag permission
och kunde komma hem till min fru. Hon sa att det kunde vara
vitamin B12-brist men det var en dröm om det var så.
Det visade sig att jag hade fått akut leukemi och behövde
omgående behandling. Vad jag förstod så var detta en dödlig
sjukdom som några år tidigare inte gått att behandla.
Min farfar dog i samma sjukdom och på den tiden kallades
det kräfta. Min farmor skrev i ett brev till min pappa att det
var en snäll person i grann byn som hade lämnat blod för att
