Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 39
och leka med småttingarna. Förr kastade jag mig ner som
en panter. Nu låter jag mer som en gammal trappa från 1800talet. Är det verkligen meningen att man ska jobba ett helt liv,
samla på sig krämpor och sen stå där som en rostig robot när
man äntligen får tid att njuta?
Kanske. Men samtidigt… jag ser mina barn, mina barnbarn
och de små som ännu inte hunnit komma. Jag hör deras
skratt. Jag känner deras små händer i min. Och då tänker jag
att om det finns någon mening, så är den nog ungefär där.
I dem. I allt de bär vidare från mig – både min kärlek och mina
dåliga skämt.
Och om det är mitt arv? Ja då är jag rätt nöjd ändå. För det är
mycket bättre än en guldklocka.
Ceçar, 31 år.
Min tid är okänd här på jorden, att promenera över vägen
eller att gå och lägga sig i sängen väcker frågan, får jag vakna
och se morgondagen? Tag inget för givet ty döden står alltid
vid dörren. Ett skov av tarmvred kommer, skall jag få överleva
denna gång med eller blir det min sista? Tankarna for på
döden och man vill bara få ett slut.
Ambulanserna tjuter och värken blir mer och mer kraftig,
man tänker tillbaka på när förra attacken kom och läkarna sa
att du har Morbus Crohns, man vet ej om man vill gråta skrika
eller bara bita i något en kraftig spruta ger dig ro för stunden.
Värken är där men du känner den inte lika kraftig. Några dygn
på sjukhuset går och man blir röntgad och opererad ännu en
dag gryr och man får vakna och njuta av den.
