Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 38
Mika, 62 år.
När livet känns skört – och lite småtokigt.
Jag vet inte riktigt när det började, det där funderandet över
livets skörhet. Kanske var det när mina föräldrar gick bort och
jag plötsligt insåg att jaha, då var det jag som stod näst i kön.
Det är en konstig känsla – som att man hamnar längst fram i
kassakön utan att ens vara klar med att plocka upp varorna.
Och då dyker de där stora frågorna upp: Vad är meningen med
livet? Jag brukar svara att den är blå. Det är ett dumt svar, jag
vet det. Men det är lagom avväpnande, och ibland funkar
humor bättre än filosofi.
Ändå går tankarna sina egna vägar. De går alltid tillbaka till
mina barn och barnbarn. Och fler barnbarn är på väg, vilket
värmer hjärtat så mycket att det nästan blir överhettat. Jag
vill se dem växa upp, forma sina egna liv, bli lika fantastiska
och omtänksamma som sina föräldrar. Tänk om det faktiskt
är det som är mitt riktiga arv? Inte pengar, inte prylar, utan
människor som råkat bli riktigt fina. Det är inte illa jobbat
ändå.
Men så tittar jag mig omkring och ser släktingar som försvinner, alldeles för unga. Och då kan jag inte låta bli att undra:
När är det min tur? Hinner jag ösa ur mig alla dåliga skämt
under pensionen, eller blir det bara att jag får hem pensionsbeskedet och sen poff – ”tack och hej, kul att du var med”?
Lite drastiskt kanske, men man får tänka vad man vill i sin
egen hjärna.
Jag har till och med börjat planera små detaljer inför min
egen begravning. Inte för att jag tänker dö – jag är ju upptagen
– utan för att det känns praktiskt. Men varje gång jag kommer
på mig själv med det så himlar jag med ögonen åt mig själv.
”Nu får du faktiskt ge dig. Du ska ju inte dö på evigheter.”
Och det är sant. Jag har fullt upp.
Men kroppen, den har ju sin egen humor. Den knarrar och
knäpper och klagar varje gång jag försöker sätta mig på golvet
