Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 34
”Om man finns, så finns man”, sa lilltjejen och hade förstås
rätt. För pappas stol må stå tom, men i allting annat finns
han kvar. I minnena, bilderna och samtalen. I mig och i mina
barn. I allt han lärt mig och i allt jag ärvt.
Och kanske han ser. Kanske han vet. Kanske han rent av ler.
Det väljer i alla fall jag att tro.
Maria, 47 år.
Vid en ålder av 47 år har jag insett, på riktigt och inom mig,
att jag – och vi alla – kommer att dö, någon gång. Jag vill göra
så gott jag kan för andra– val som gör att jag tycker att jag
”gjorde rätt” när jag väl dör. Och inte göra val som jag tycker
var fel.
Jag tycker också att det är viktigt att se andra, särskilt de som
ber om hjälp. Att neka någon hjälp, när jag kunde hjälpa,
är inte vad jag vill tänka tillbaka på när jag dör. Och om man
väljer att ge något till någon, inklusive hjälp, då ska man
aldrig kräva att det ges tillbaka eller ”betalas tillbaka”.
