Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 32
Ann-Louise, 40 år.
Min pappas tomma stol har lärt mig något om saknad.
Att 2020 inte var något vanligt år, har jag hört många människor säga. Och jag kan bara precis hålla med. För det var året
då min pappa lämnade denna jord.
När hösten blev till vinter satt min mor och jag där och höll
min pappas allt svagare hand. Medan dagar och tid flöt samman lyssnade jag i tysthet efter varje andetag, som man gör
när man anar att det sista är nära. Hjärtat och orken närde
jag med de få tillfällen då hans svala fingrar varsamt kramade
mina i ett efterlängtat svar. Och så försökte jag förstå, det jag
ännu inte begriper – hur allting kunde gå så fort.
Mindre än en vecka tidigare hade vi planerat för att han skulle
komma hem. För det fanns ju ännu tid, var det sagt. Då satt
han och jag och pratade i hans sjukhusrum. Delvis om det
kluriga korsordet där i hans knä. Delvis om att jag lyckats
framkalla en gammal kamerarulle med bilder som vi hittat
i en bortglömd låda. Dessa bläddrade vi nu bland och förundrades över. Som en 20 år gammal, men likväl välbevarad,
överraskning i ett enkelt kuvert. Och en strimma ljus sken in
i ett annars alldeles grått rum.
Sedan var jag tvungen att rusa. Hem till barnen, livet och allt
det där. Men jag lovade att komma tillbaka snart igen. Han
log och vinkade, med samma hand som jag blott några dagar
senare aldrig ville släppa taget om. Och jag önskar att jag vetat,
och att jag stannat kvar. Om så bara för en liten, extra stund.
Att förlora någon som man för allt i världen vill ha kvar i sitt liv,
det kan vara något av det svåraste man som människa måste
gå igenom. Att förlora någon som dessutom funnits där i alla
ens dagar så långt bakåt minnena bär, ter sig fullkomligt ofattbart. ”Inte finnas mer? Hur då? Om man finns, så finns man!”,
menade min då treåriga dotter när jag lika ärligt som försiktigt
försökte förklara hur läget med hennes morfar såg ut. Svaren
på tösens frågor hade jag ju inte. Faktum är att jag själv bar på
