Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 28
Marita, 60 år.
Jag vill ge min medmänniska en tröst på vägen och dela
med mig av min egen erfarenhet av döden. Vid 12 års ålder
förlorade jag min pappa hastigt och den sorgen har följt med
mig genom hela livet men den har också gjort mig till en så
otroligt stark person. Jag har resonerat ofta när det varit
jobbigt att ”det kan inte bli värre än när pappa dog”. Sorgen
finns alltid med mig men jag tror att om inte min pappa gått
bort så hade jag varit en helt annan person. En person som
jag inte vill vara idag. Feg, bortskämd och tillbakadragen.
Det finns en otrolig styrka i att vara nära döden. När min
mamma gick bort 92 år blev det som ett fint minne och mer
vemod istället för hjärtskärande sorg.
Döden formar oss till dom vi är idag och vi ska prata mer och
öppet om den. Då gör det mindre ont.
Ozzie, 31 år.
Mitt liv har alltid varit en vandrande död.
Dom senaste fem åren har jag förlorat sju närstående till den
mentala hälsan, och jag själv har kämpat med suicid sedan
väldigt tidig ålder.
Jag själv vet ganska säkert att efter döden så lever vi vidare,
men frågan är när man förlorar något så kärt till något sådant
mörkt om man förlorar bitar av sig då?
Jag tror på energier och livet efter döden, och jag vet när min
bästa vän tog livet av sig förlorade jag en bit av mig , sedan en
mamma, en bror, och långt fler.
Jag längtar inte efter döden men jag längtar efter att vara hel.
Vad det nu skulle innebära.
