Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 27
Irma, 30 år.
Döden är läskig att tänka på, men något som vi alla kommer
gå igenom. Djur, växter, vänner, föräldrar, syskon och oss
själva. Jag är inte rädd för själva döden, men sorgen som
döden tillför det är den jag är rädd för, ensamheten.
Vilka vi blir i sorgen som döden har skapat, hur våra känslor
ändras, tankar, sättet att se livet på, hur vi andas och hur vi
agerar vidare. Jag kan tycka att döden är för det mesta orättvis, tar dem vi älskar alldeles för fort och alldeles för ungt.
Det är ett komplext samtalsämne ”döden” det kan vara vår
syn på den, vad som händer efter döden, alla människor
som dör per sekund runt om i världen, längtan vissa har efter
döden, skräcken vissa har för döden.
Ett komplext samtalsämne som vi alla tolkar olika, kanske på
grund av var vi har vuxit upp, vilken miljö vi har haft omkring
oss och vår egen relation till döden, vad vi har sett och hört
om döden och religion.
För mig är döden inte något jag är rädd för men något jag
föraktar för den sorg och obalans den har tillfört. Men jag
vill tro på fler liv efter detta. Kanske vill jag tro på det för
innerst inne är jag rädd för döden, att det här ska vara allt.
Agneta, 59 år.
När min mamma dog sa prästen några ord som fastnat.
”Döden är lika med att gå över på andra planhalvan”.
Dessa ord har gjort mig trygg och jag är inte rädd för döden.
