Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 25
varit tufft då jag behövt återuppleva känslorna som jag kände
då. Det krävdes flera pauser om jag är helt ärlig.
Det sägs att tiden läker alla sår, men jag vet inte om jag tror
på det. Ibland känns det snarare som att ilskan växer med
åren. En ilska över att hon inte är här. Hon får inte träffa sina
barnbarn. Hon får aldrig se att min yngsta dotter har hennes
blonda hår. Min äldsta dotter frågar om henne. Jag visar
henne bilder och försöker berätta om hur fin hon var. Men
jag klarar inte alltid av att sätta ord på hur mycket jag älskade
henne. Hur stor plats hon hade i mitt liv. Hon fick aldrig träffa
min man. Det finns så mycket som aldrig fick hända och det
gör mig så arg.
Nu finns döden överallt. Min blick vilar lite längre på bilen
vid övergångsstället. Kommer föraren verkligen att stanna
i tid? Min flygrädsla har blivit starkare. Jag vet att risken är
minimal, men i mitt huvud spelas scenarier upp ändå. I vissa
av dem dör jag själv och får aldrig se mina barn växa upp. Att
gå miste om deras liv är värre än att förlora mitt eget. I andra
förlorar jag dem. Den tanken gör dock så ont i hjärtat att jag
ibland bara vill skrika. Utåt märks det inte alltid. Jag döljer
mycket bakom en lugn fasad. Men inuti slår hjärtat hårt. Jag
ser faror överallt. Risker som kan ta allt ifrån mig. Jag försöker
vända det. Försöker påminna mig om att fokusera på det fina
– på det som faktiskt finns här och nu. Men det är inte alltid
lätt.
Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Nu vet jag att det
kan hända vem som helst. När som helst.
Och oavsett hur mycket man försöker går det inte att vara
redo.
