Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 23
Jenny, 32 år.
Det kommer aldrig att hända mig.
Vid 21 års ålder kände jag mig odödlig. Med hela livet och
världen framför mig kändes det som om att inget kunde
stoppa mig.
Jag hade fel, så oerhört fel. ”Det skulle aldrig hända mig”
var tanken som slog mig varje gång jag läste något hemskt
i nyheterna. Mord. Våldtäkter. Terrordåd. Allt det där som
kändes avlägset, nästan overkligt. Som berättelser ur en bok.
Något som händer någon annan, någon långt borta. Jag var
inte en sådan person. Jag är inte en karaktär i en tragisk
historia. Jag är inte ett namn i en artikel som någon annan
skulle läsa och tänka: “Nej, usch vad hemskt.” Det händer
bara andra. Så är det bara.
Tills den dagen ett meddelande dyker upp på Facebook.
”Kan du ringa?” Så enkelt. Efter bara några ringsignaler
möttes jag av en röst fylld av sorg.
”Något hemskt har hänt.” Hjärtat börjar rusa. Trots detta
kunde min hjärna, eller snarare mitt hjärta, inte förmå sig
att tro att något riktigt hemskt kunde ha hänt. Jag klev ut ur
rummet där mina kollegor satt och försökte hitta ord.
“Mamma har dött.” Hela världen stannar upp. I andra änden
brast gråten ur och jag kände en panik inombords. En ny röst
tar över samtalet.
”Va, vad, jag förstår inte, mamma?” Mumlar jag fram i chock.
“Ja, jag förstår att det är svårt.”
“Men, vad…” Just då kunde jag inte helt förstå vad som sades,
även om tårarna strömmade och halsen gjorde ont, så kändes
det inte verkligt.
“Jo det är sant.”
Hela mitt allt faller samman. Jag känner hur mina knän ger
vika och att jag plötsligt befinner mig på golvet. Hjärtat som
tidigare slagit så snabbt känns som om det frusit till is. Resten
av samtalet är ett desperat försök att övertala mig själv att det
inte är sant, kanske även försöka övertala min bror på
