Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 21
Han föreslog att de skulle stänga av maskinen och låta
honom somna.
Vi åkte in. Först satt vi i ett litet rum bredvid och pratade med
läkaren. Hon förklarade vad som skulle hända. Vi nickade.
Sen gick vi in till pappa.
Han var stilla. De hade gett honom morfin, förmodligen.
Syrgasen pumpade fortfarande. Det var tyst utom maskinen.
De stängde av den.
Han kippade efter luft och pulsen gick upp. Sen vände det.
Både puls och andning sjönk långsamt som en båt som
driver ut. Siffrorna på skärmen blev lägre. Det tog tid men
till slut var strecket rakt och pulsen noll.
Jag lade igen hans ögonlock. Det hade jag sett på film men
aldrig gjort.
Vi grät i tystnad, mamma, barnen, min bror och jag. Det gick
en minut och ingen sa någonting. Det gick en minut till.
Blomlukten från vasen var stark i det varma rummet.
Jag böjde mig fram över honom för att studera någonting i
hans ansikte.
Då öppnade han ögonen och log. Munnen var stilla men
ögonen log.
Sen var han borta.
