Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 18
Kim, 74 år.
När jag förlorade mitt första barn 1978 endast 33 dagar ung,
en sorg större än störst, men då talade man inte om sånt här.
Fick aldrig riktigt gå igenom min sorg, hänger fortfarande
kvar även om det är något jag klarar av att leva med idag. När
jag i ”nästa liv” förlorade min man 1998 (cancer). Då hade vi
förmånen att kunna tala om hur han ville ha det, fick avsluta
sina dagar hemma, och vi pratade om allt som hade med bortgång och begravning att göra. Även om livet för barnen och
mig efter. Det har jag sagt till alla mina vänner och bekanta
att om det skall finnas ett eftermäle efter denna prövning så
tala med varandra medans det finns tid! Det underlättar det
fortsatta livet...
Sara, 40 år.
Inom fyra år förlorade jag min mamma, min mormor, min
morfar och min farmor. Fyra av de människor som formade
mitt liv och min trygghet. Sorgen efter dem är något jag bär
med mig varje dag. Den försvinner aldrig, men den förändras
med tiden.
Jag känner ofta deras närvaro. I små tecken, i minnen som
plötsligt känns levande, och kanske allra mest i mina drömmar. Där kan de komma till mig när jag behöver det som mest.
De ger mig en känsla av tröst, som om de fortfarande finns
nära på ett annat sätt.
Att förlora så många på så kort tid förändrar en människa.
Men det har också lärt mig att kärleken till dem inte försvinner. Den lever vidare i mig och jag bär dem med mig i mitt
hjärta.
