Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 17
Anja, 39 år.
Jag kommer fortfarande på mig själv, att det där ska jag ringa
och berätta… men nej, det går ju inte. Det tar tid att vänja
sig vid det nya, det är ju en sak att personen dör, men sen inser
man att det faktiskt innebär att den heller inte kommer
tillbaka. Årsdagar, födelsedagar, midsommar, julafton, nyårshälsningen. Alla ekar tomma och man undrar så hur livet vore
om personen ändå varit här, om man bara fick ett samtal,
en kram, bara en liten stund till. Det är då man inser att det
verkligen är en förlust man drabbats av.
Anna, 57 år.
Jag vill inte dö ensam utan ha mina nära och kära bredvid
mig.
Jag var med när både min mamma och pappa gick bort.
Det var fint men ledsamt.
Satt lugnt bredvid och berättade vilka fantastiska föräldrar
de varit.
Kramade min pappa i sjukhussängen tills han tog sista
andetaget, han var för ung och det kändes så overkligt och
orättvist.
Mamma satt jag bredvid och pussade på kinden det var som
hon inte kunde släppa taget riktigt men då ringde dottern
jag svarade och mamma somnade stilla in.
Det blir som en tomhet direkt och saknaden känns enorm
som efter flera år blir fina minnen.
