Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 14
betydde mycket för pappa.
Det var som att få andas en stund i något som fortfarande var
helt, innan allt skulle förändras.
På kvällen berättade jag för min dotter.
Jag tog med henne till en strand. När hon förstod vad jag sa
brast allt. Hennes reaktion var rå och direkt, på ett sätt som
kanske är mer ärligt än hur vi vuxna hanterar sorg.
Att se hennes smärta var på ett sätt ännu svårare än min egen.
Det var då jag började förstå att döden inte bara handlar om
den som dör.
Den lever vidare i oss som blir kvar.
I minnen, i bilder, i frågor som aldrig får svar.
I skuld över det man kunde gjort annorlunda.
I kärlek som inte längre har någonstans att ta vägen.
Ibland tänker jag att den där dagen aldrig riktigt tog slut.
Den följde med mig hem. In i tystnaden. In i nätterna. In i
tankarna jag inte kan stänga av.
Det var där jag började förstå något jag inte förstått tidigare:
Döden är inte bara ett slut.
Den är också något man tvingas lära sig leva med.
