Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 12
Christoffer, 34 år.
Jag tänker ofta på hur vanlig den där sista dagen kändes.
Vi pratade om framtiden. Om stugan vi köpt tillsammans året
innan, om planer som kändes självklara. Så som man gör när
man inte ens överväger att tiden kan ta slut.
Han sa att han inte mådde så bra. Men det var inget som stack
ut. Hans typ 1-diabetes hade alltid funnits där i bakgrunden.
Något man lärde sig att leva med.
Dagen efter skulle jag hämta honom. Vi skulle åka och fira
min dotter som fyllde 11 år.
Istället började dagen med ett samtal.
Hans sambo bad mig åka dit eftersom hon inte fick tag i
honom. Jag reagerade knappt. Det var inte ovanligt. Jag tänkte
att han säkert bara sov.
Men redan när jag öppnade dörren kände jag att något var
fel. Hans hund kom springande, men vände direkt och sprang
tillbaka mot köket. Det var som att den försökte visa mig
något.
Då kom känslan. Klumpen i magen.
Jag gick runt hörnet.
Där låg han. Resten av den dagen är som uppdelad i två delar.
Före och efter.
Före – när jag fortfarande trodde att det fanns tid.
Efter – när allt handlade om att försöka hålla kvar något som
redan var på väg bort.
Jag gick in i överlevnadsläge. Gjorde allt jag kunde för att få liv
i honom. När jag tänker tillbaka är det inte bara bilderna jag
