Bok_uppslag_högupplöst - Flipbook - Page 10
Anna-Carolina, 48 år.
Jag har varit väldigt sjuk i min ena njure. Östlings mekanism
heter den medfödda åkomman. Det blev stopp i urinledaren,
eller den knickade så det blev stopp. Man opererade in fråndrän, som jag fick byta var fjärde månad, för att hålla öppet.
Och då fick jag 5 urosepsisar, blodförgiftning i urinvägarna,
under en period på 6 år. Och hur många infektioner jag fick vet
jag faktiskt inte. När jag hade ca 42 graders feber trots Ipren
och Alvedon så kände jag mig inte så tuff. Jag trodde faktiskt
att jag skulle dö. Jag berättade för nära och kära att jag älskar
dem. Jag var inte rädd för att dö, men jag ville inte lämna,
främst barnen, men även maken och mamma och brorsan.
Jag kände mig inte riktigt redo. Men jag mådde så dåligt så att
jag nästan önskade att jag bara kunde få dö. Slippa smärtorna!
Sån tur var så gick det bra! Efter två försök att rädda njuren,
så tog de bort den. Idag mår jag ganska bra. Jag har fått en
nervskada efter någon av operationerna eller av dränen så de
opererade in en nervstimulator, så kallad DRG.
Kerstin, 71 år.
Min hjärtevän gick bort snabbt, gifta i 25 år på morgonen,
änka på kvällen. Vi hade varit och firat vår 28 åriga förlovningsdag. Det var hjärtat, inget som någon av oss visste om.
Men för min del har min hjärtevän, gått vidare till ett ”annat
rum”, vet att han vakar över mig, och är alltid här. Hur kan
jag veta det? Jo, jag hade en dröm, en sådan dröm som när
man vaknar undrar, vad var det som hände? I drömmen är
jag och hjärtevännen tillsammans, men jag säger till honom,
Är du här?, hans svar blir, jag är alltid här. Så nu står dessa
ord tatuerade på min arm, till stor glädje. Nu har vi alla
människor olika tro, på saker och ting. Men för min del är det
ju så självklart att han finns här, plus att jag har fått så många
bevis på det. Att vi kommer att ses en dag.
